theshitlist

Försökte skriva ett inlägg innan idag när jag väntade på tåget, men det gick inte att publicera av någon anledning... Men summan av det hela var väl att gräset var rätt grönt och att hagen verkade öppen. Och att jag hittat det försvunna pirret! Och att beslutsfattande (när det gäller mig själv) är min sämsta OS-gren.

Men nu när det gått några timmar, allt har lagt sig (litegrann) och det på sätt och vis även dykt upp lite nya inputs, så känns det väl lite sisåhär:

Gräset må vara grönt på andra sidan, men orkar (eller rättare sagt vill) jag ta mig hela vägen till den hagen varje dag? Det blir rätt många timmars transport per vecka (särskilt om man räknar med kollektivtrafik), och det som kommer att bli lidande är bland annat träning och tid med dem jag tycker om och älskar. Och det är ju sådant som är väldigt viktigt för mig, för att jag ska må bra. För sticker man hemifrån halv sju och kommer hem klockan sex så är där inte så mycket tid och energi kvar att sticka ut och springa, gå på yoga, spontansvänga förbi syrran och gullungarna. Det finns ingen möjlighet att hjälpa till att hämta på skola/dagis när det behövs (eller man bara vill för den delen), och då har jag inte ens några egna barn än, hur skulle det gå ihop när den dagen kommer? Bara att hämta ett paket på posten blir ett projekt att få till, und so weiter. Är ett jobb värt det? För mig? Nej, det är nog inte det. Det har svängt många (MÅNGA) gånger under dagen, men det är här jag står just nu.

Det positiva är att den här kossan för det första uppenbarligen har väldigt gott rykte borta i den andra hagen. Samt att det nuvarande båset skulle sakna sin kossa om hon försvann, a lot. Alltid gött att höra :) Det senaste dygnet har varit hyfsat omtumlande på ett sätt jag inte kunde ana för 48 timmar sedan och väckt många nya tankar. Vi får se vad som händer imorgon, men just nu känns det som jag vet vad jag vill. Min fritid är för värdefull för mig.