theshitlist

I cirkus två månader har jag kämpat på och joggatjoggatochjoggat (med undantag för två veckor då jag var lite halvt invalidiserad pga ett inte så vältajmat ryggskott) och kämpat mot en kropp som i största allmänhet inte verkar gjord för fysisk ansträngning, ömma benhinnor och ett ömt knä (och ja, i slutet även en överkänslig ländrygg). Resultatet: 1:05:12. Helt ok efter förutsättningarna. Hade väl tre mål egentligen. Först och främst att ta mig igenom det hela utan komochhjälpmigattdö-känslor och jagvillläggamignerochgråta-tankar. Andra var att få en bättre tid än tjejmilen för åtta år sedan (då jag var jävligt otränad, upplevde det där som var första målet att undvika, och i största allmänhet borde ha varit i sämre form med tanke på hur jag levde mitt liv då). Och det tredje målet, som var mer utav ett dröm-mål, var att ta mig runt på under timmen (men det förstod jag rätt snabbt när det hade huggit till i ryggen att det kunde jag ju lägga ner). Men två av tre är ju inte så illa pinkat!

Så, vad tyckte jag om hela Springtimeupplevelsen då? Jo, om man är en tävlingsmänniska så kan jag tänka mig att sånt här är skoj. Och är man en männsika som tycker om att springa runt en allmänt tråkig bana i grupp som runtvallat boskap på väg till slakt, så tycker man säkert det är skitskoj! Men jag tillhör inte nån av dessa typer. Inte alls.

Så tja, gjort är gjort och det har åtmindstone fått mig i jäkligt bra form mot innan (tänk att jag kan jogga en mil och komma undan med icke anmärkningsvärd lätt träningsvärk i vaderna dagen efter!). Om jag kommer göra om det? Tveksamt. Tacka vet jag att pinna omkring i skogen ensam!